Skarp som nordanstormen, 
allas kamp mot alla 
kyler genom märgen 
och gör hjärtan kalla. 

Det som lövomrankat 
lyste varmt i solen 
liknar snart en boning 
på en ö vid polen. 

Men ännu därinne 
milda känslor bygga, 
sitta där och sörja, 
lutande och skygga. 

Stundom de mödas 
kylas fjättrar skaka, 
vilja ut, men stappla 
frysande tillbaka. 

Kampens bistra frostvind 
isar allt det varma, 
alltför kallt är livet 
för de veka arma 

Längre lider vintern, 
kortare blir dagen, 
mörkare blir mörkret, 
blekare blir dragen. 

Tills de milda känslor 
alla ligga döda 
i sitt hem vid polen 
tigande och öde. 

Om en fångstman kommer 
vindvräkt över haven, 
möttes han av ingen 
i den tysta graven.